Jag har nog aldrig känt mig så fel placerad som jag gör nu... Jag hör inte till någonstans.
Jag kan inte säga om jag har valt det själv eller om det bara hänt. Självfallet är faktumet att jag kort och gott kan säga att jag är pank. Sen också att jag faktiskt har valt och vara ensam.
Men jag leker med tanken att någon... någon skulle bara ringt mig, tvingat ut mig och visat att det går och leva, vara utan honom. För jag vill INTE vara ensam. Jag vill inte de, men på något sätt är det min ensamhet som har hjälp bäst. Ingen verkligen förstod vad jag och N hade tillsammans.

Sen jag slutade jobbet idag har jag läst. Den fjärde och sista boken i en serie som jag följt sen jag var liten.
Nu har jag verkligen en stor klump i magen. Jag känner mig som en av karaktärerna i boken, Molly. Som en zombie men kort spretig rött hår som glömmer bort att äta, sova eller att leva egentligen. Boken hade så fruktansvärt mycket ångest i sig. Nästan så jag ångrar att jag läste den nu. Kunde jag bara inte väntat?

Funderar på att gå och lägga mig, har inte så mycket mer och göra... Eller säga.