Imorgon är de Farsdag

 

Jag är inte den som skriver så jätte seriösa grejer här på bloggen.  Men de här tror jag att jag behöver få ut för jag har varit väldigt sluten när de ha gällt med att min pappa gick bort för två månader sedan.  Känner att jag behöver få ut det här, att skriva av mig...  Jag har inte pratat med eller sett honom på 9 år.  Sista gången jag prata med honom var de juldagen och han sa att hade skickat en julklapp till mig.  Jag väntade på den julklappen i många år, tror bestämt att de var tre år sedan jag slutade vänta. 

I början av året frågade min terapth vad mina bästa minnen jag har med honom, och jag insåg att jag inte har ett enda bra minne. Bara några veckor efter så hörde min pappas kusin av sig på facebook. jag blev väldigt suspekt, varför hörde hon av sig efter 23 år av tystnad?  Var min pappa bakom de hela? Vi pratade lite om vädret, gjorde lite jämförelse med vädret i Sverige och i New York och sedan dog konversationen ut.  

Den 13 september gick han bort i cancer.  Den 15 september får jag ett mail på facebook från hans kusin när hon ber min mamma och ringa hennes syster.  Jag visste då på en gång att något hade hänt. 

Jag... mådde väldigt dåligt i början.  Hur kan man sörja en person som man inte känner, men råkar vara ens pappa? Hur kan jag sakna en person som medvetet drog sig ut ur mitt liv?  Men jag kände sorg, inte vara den sorg man SKA känna när ens pappa har dött.  Men jag har tagit fram bilder, som jag hade gömt undan, jag har tagit på mig hans armband som han aldrig tog av sig, tills jag fick den, och jag har läst igenom de sista brevet jag och mamma fick från honom.  Men de som gjorde mest ont var och hitta breven jag har skrivit till honom, där jag berättar om vem jag är, hans dotter.  De är tio brev jag skrev, men aldrig skickade, för att jag inte visst vart han var.  Men jag har insett, att jag aldrig kommer få den chansen att berätta och visa vem jag är, vad jag vill bli när jag är stor och...

Jag vill inte villigt erkänna att jag har pappa komplex, men de har jag.  Idag fick jag mig en uppenbarelse,.  Satt i soffan och tittade på Extreme Home makeover.  En pappa hade gått bort, jag grät. Jag grät så att de gjorde ont.  Men de är nog med samma anledning varför jag aldrig har kunnat se på filmen Armagedon utan att gråta.

Men jag har haft många andra "pappor" i mitt liv sedan min pappa försvann ut ur bilden.  Mina morbröder, Tommy, min styvfar Pelle.

Har aldrig t.e.x firat Fars dag.  Första gången jag gjorde de var förra året. Nu har den här dagen fått en helt ny innebörd för mig. 

De jag egentligen vill säga att... jag har insett att människor dör, människor vi älskar.
Vila i frid pappa.